Så tystnar Ålands vilda hav och Gräsöns nakna tro
när Skräddar-Arvid fiskaren gick in i vilans ro
när striden stått i timmar långt bort från tid och rum
var dödens örnevingar så våta utav skum
Men hör du Arvid du som var så bibelsprängd och lärd
hur kändes det att budas och hur går en sista färd
förstå en gammal ängslig själ som undrar såsom jag
om det finns rätt om det finns fel och finns där natt och dag
Jo jag hörde svanens vingesång och ådans lockarop
en bränning tog med havets gång mig ur tillvarons grop
och våren kom med härlig fröjd och grönskade och gav
och solen steg mot himlens höjd ur ståtligt Ålands hav
Jag såg hur liten Gräsön är fast Grösön var så stor
därhemma vid jag höll så kär jag trampa mina skor
det dofta vår i varje vik det dofta hav och tång
och bygden blev så fågelrik och lik en fågelsång
Men nu gungas jag så sakta fram till kyrkoklockesång
av bärare av gammal stam längs skrudad kyrkogång
och proselyten visar vägen vart den hän skall gå
med Skräddar-Arvid fiskaren från Ålandshavet blå
Men det stiger glädjesommar runt Skräddar-Arvids grav
när Gräsökyrkas klocka jommar över Ålands hav
och Örskärsfyren svarar klart och rent som aldrig förr
att Skräddar-Arvid reser hem igenom himlens dörr
Men här är så stort jag ser ej varken början eller slut
så himla hög är Herrens port där ingen mer går ut
men en hälsning hem till Gräsön vill jag giva om det går
att Skräddar-Arvid längtar hem var gång när det blir vår
Evald Mattsson