Till Östhammarsfjärden som hälsande giver
de blånande vågor så långt jag kan se
där innanför fönster där pennan min skriver
på Östhammarsgatan på Larssons cafe´
det knarrar i tiljan där fötterna stiga
och hundra års åsarna blicka förbi
det sjunger i dörren där jäntorna niga
när dörrklockan hälsar sin vårmelodi
Där satt jag och såg bort mot Skohörnans trappa
där satt där en jänta med vinglande knän
hon hade en boll och en blå sommarkappa
och solen den lyste på jäntsmala ben
och duvorna kurra i skuggan för solen
och väntade smula om nån kasta ut
och flickan hon nopplar med fingrar på kjolen
och bollen skall rulla till livet tar slut
Så satt jag en gång då kom hon från stranden
av kärlekens ljuvliga stormiga hav
och ljuvlig hon håller sin pojkvän i handen
och ljuvlig var sången som blickarna gav
de springa så lätta dit sångerna klingar
till Östhammarsgatans juvelerarbutik
med pärlande ögon de ömsade ringar
och lyckan var lika för fattig och rik
Så satt jag en gång för att länna för solen
då kom hon som finge ett öga att le
med barnvagn och ungar drog mor uti kjolen
påÖsthammarsgatan till Larssons café
då sjöng det så gott ifrån ekon som rullar
då sjöng det så gott ifrån tallar å gran
det lukta så gott ifrån nybakta bullar
det lukta så gott över stan
Så satt jag när tankarna glömma att tänka
vid fönster på stolen på Larssons café
jag såg att hon kom i natt blev hon änka
hon stod vid den dörr där dom bönande be
hon viskade sången om slutat att vandra
och sången att inga var glada som vi
gick något tungt vi såg på varandra
och omärkt gick bördan förbi
Så slutade sången på Östhammarsfjärden
så långt och så länge mitt öga kan se
skall sångerna buda mej åter på färden
till Östhammarsgatan till Larssons café
Evald M