Hon är rank som Fjärdas granar hennes hår är mytomspunnet
av höga rena toner från gammalt handklaver
Spelmansjäntan spelar där kvällens glöd har brunnit
hon sjunger över Fjärdarna där solen hon går ner
Spelmansjänta spelmansjänta
sjunger över Fjärdarna där solen hon går ner
Långa kjolen bena snyver kvällen synar höga barmen
sväller rund av längtan till sång i kvällens sol
Kvällen synar sina reden spelmansjäntan sänker armen
handklaveret sjunger från gammal spelmansstol
Spelmansjänta spelmansjänta
handklaveret sjunger från gammal spelmansstol
Basar vandrar sina vägar långa vita fingrar leka
pärlmoklädda knappar sjunga lik en näktergal
Spelmansjäntan spelar sjunger sånger veka
Fjärdarna därhemmavid blir lik en tempelsal
Spelmansjänta spelmansjänta
fjärdarna därhemmavid blir lik en tempelsal
Från Fjärdarna det går en sång från gammal spelmansbroder
som vandrat runt på livets stig så krokig lång och vill
För sjunget som du fick som barn till låns av himlens moder
skall du spela på ditt handklaver så länge du finns till
Spelmansjänta spelmansjänta
du skall spela på ditt handklaver så länge du finns till
Då tystnar handklaveret då stannar veka sången
ett sorget öga speglar sig i spelmansjäntans knä
Jag plockar gula löven är ungdomstiden gången
men Fjärdarna skall leva så länge jag kan se
Spelmansjänta spelmansjänta
Fjärdarna skall leva så länge du kan se
Men sjung en sång för socknen din som lyssnar med sitt öra
ge dem ett glöd utav din tro om blott ett stänk du ger
Så sjunger gamla Fjärdarna som ingen mer kan höra
där kvällen gömmer sångerna där solen hon går ner
Så sjunger gamla Fjärdarna som ingen mer kan höra
där kvällen gömmer sångerna där solen hon går ner
Evald -M