Jag satt uppå min vind en kväll och stjärneklar gick natten
i eldens sista nakna sken jag såg liksom i rus
ett berg där satt en fågel på land och hav och vatten
det droppade från vingarna liksom ett stjärneljus
Han kom att bryna näbben sin han drog den några gånger
mot bergets himlahöga kam som reste sig i skyn
det sjöng som svanens vingar det stego liksom sånger
när högt jag såg han lyfta härhemma över byn
Jag fråga vår och sommar jag fråga gran och tallar
och höstens alla löv som föll jag fråga vem han var
inunder vita täcken där slumra klövervallar
men tyngre kändes bördan min av frågan som jag bar
Jag for till himlar höga på hav och svala floder
det var som bäcken porlade därhemma som till vår
och bortom sista stjärnorna på tron satt himlens moder
men blicken hennes den var märkt av tankar och av år
Hon läste tankar mina långt bortom himlar höga
vart tusen år han kommer och om och om igen
när näbben slipat berget ner och borta från ditt öga
så lång är evigheten du såg mot himmelen
Jag lade ömt i hennes knä min lyckas sista bränder
min oro och min arma själ jag lag i hennes hand
hon log mot mej hon såg hon rörde mina händer
ett ögonblick jag finge se i evighetens land
Det droppade från vingar över gröna klövervallar
och gårdar lyste glada runt förstukvist och knut
och sånger steg ur visorna i ring stod gran och tallar
jag såg en dag som kom som bar ej början eller slut
Evald Mattsson